Just nu händer mycket och det finns ett stort engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter. Läs om Rosengrenskas Idéburna offentliga partnerskap med Röda Korset och Västra Götalandsregionen, och ta del av tips om intressanta föreläsningar, seminarier, utbildningar och artiklar . Dessutom – har Sofokles berättelse om Antigone något att säga oss idag? Du kan läsa nyhetsbrevet här

EN DAG OM CIVIL OLYDNAD FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
– VAD GÖR VI NÄR ETIKEN STRIDER MOT LAGEN?

Fri entré men begränsat antal platser, anmälan till heldagen heldag@rosengrenska.org
Facebookevenemanget hittar du här.

Välkommen till en heldag med föreläsningar och panelsamtal arrangerat av Rosengrenska stiftelsen i samarbete med Världskulturmuseet!

Mänskliga rättigheter ifrågasätts just nu från flera håll. Vad kan vi göra om nationell lagstiftning går emot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och den etik vårdpersonal förbundit sig att följa? Heldagen ger en inblick i aktuell lagstiftning och bidrar med olika perspektiv på relationen mellan civil olydnad och mänskliga rättigheter

P R O G R A M :

INLEDNING
– Gunnar Henning, ordförande i Rosengrenska Stiftelsen

AKTUELLT INOM JURIDIKEN
– Rachid Chaouch, jurist Fridh advokatbyrå

LYDNADENS BEKVÄMLIGHET ELLER PERSONLIGT ANSVAR 
– Henry Ascher, medicinskt ansvarig på Rosengrenska, professor i folkhälsovetenskap.

GRÄNSPOLISENS TILLSLAG MOT SVENSKA KYRKANS FAMILJELÄGER 2017 – Erfarenheter och lärdomar 
-Linus Hermansson, doktorand i socialt arbete och diakon i Svenska kyrkan

12.50 – 13.50 LUNCH

CIVIL OLYDNAD BRYTER SIG UR PROTEST OCH NEJ-SÄGANDE
– Per Herngren, författare och föreläsare med engagemang i civil olydnad och ickevåld.

HUR POLITISKA OCH JURIDISKA BESLUT UPPLEVS I VÅRDENS VARDAG 
– Josephine Greenbrook, juris doktor och forskare med inriktning mot medicinsk juridik och migration.

PANELSAMTAL
– Moderator Gert Gelotte, journalist, författare och debattör

I årets första nyhetsbrev tipsar vi om kostnadsfria webbinarium om rätt till vård och migrationsrätt. Läs reportaget om Rosengrenska i Dagens nyheter och ta del av nysläppta rapporter från Röda Korset och Svenska kyrkan, som belyser situationen för papperslösa i Sverige. Rosengrenskas nyhetsbrev läser du här.

Ett år av kall motvind går mot sitt slut. Men vi har lärt av historien vikten av motstånd och ger inte upp – vi vet att tillsammans och i handling blir vi bättre och orkar mera. Kanske får vi tillfälle att vila lite nu under årets ljusfattigaste dagar, och hämta ork inför nästa år.
Sista nyhetsbrevet för året är fullmatat med intressant läsning, tips om intressanta texter, seminarier och evenemang. Läs om vårt 25-årsjubileum på Oceanen och ett fint reportage om Rosengrenskas verksamhet i ETC. Prenumerera på Rosengrenskas nyhetsbrev eller läs det här

Motståndet mot Tidöavtalet växer och på många håll i landet har det hållits stora manifestationen mot förslaget om att ta fram en angiverilag. I oktober leder Rätt till vård-initiativet ett seminarium i riksdagen, tillsammans med bl.a. Röda Korset och Rädda Barnen, med fokus på förslagen om anmälningsplikt och
begränsningar i möjligheten till tolk. Prenumerera på Rosengrenskas nyhetsbrev för att hålla dig uppdaterad.

Det senaste nyhetsbrevet kan du läsa här.

Håll dig uppdaterad om vår verksamhet och få tips om intressanta texter genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Klicka här för att komma till senast nyhetsbrevet.

Håll dig uppdaterad om vår verksamhet och få tips om intressanta texter genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Klicka här för att komma till senast nyhetsbrevet.

I april anordnade Rosengrenska en föreläsning med Peo Hansen utifrån hans bok Migrationsmyten.

Läs Torgny Ahlstads referat nedan eller se föreläsningen i efterhand via vår youtubekanal.

Myter kan definieras på olika sätt, där ett sätt är när en föreställning är så stark att den överlever trots att verkligheten vid upprepade tillfällen visar att föreställningen är falsk. Det är en sådan myt som Peo Hansen vill beskriva i boken Migrationsmyten, myten om att migration är en stor kostnad för de länder som mottar migranterna. Han gör det genom ett trestegs-program, där det första steget är en kritik av resonemanget bakom kostnadsbeskrivningen, det andra steget är att visa hur ett annat sätt att se på ekonomi kommer till ett annat resultat, och det tredje steget är att jämföra de bägge alternativen med vad som verkligen har hänt.

Varför ser den traditionella ekonomin migration som en kostnad?

Enligt Peo Hansen har under en lång tid ekonomer och ledare för stater understrukit betydelsen av sunda statsfinanser och en budget i balans. Kraven på att statsbudgeten skall visa på överskott har varit ett tema som finansministrar i Sverige hållit hårt på oavsett partifärg, och samma sak har hörts inom EU där kraven på lägre statsskulder med mera har gjort att de flesta regeringar eftersträvar en statsbudget med ett överskott. Samtidigt så har det uppstått ett fokus på kostnader för staten och ett sökande efter att kunna minska dessa.

I denna situation har migration kommit att behandlas som något som kostar staten genom de krav som den ställer på bostäder, utbildning, med mera. Inom EU har detta lett till att man på olika sätt har försökt införa regler som gör att de som kommer hit skall ha så få sociala rättigheter som möjligt, helst bara rätten att arbeta. Arbetskraftsinvandringen omgärdas av hinder för arbetarna att exempelvis ta del av sociala förmåner, ta med familjer, och att få annat än akut sjukvård. Inte ens högutbildade forskare, som EU försöker locka hit, får ta del av fulla sociala rättigheter. Trots att vi är beroende av migranter, för att till exempel jord- och skogsbruket kräver säsongsarbetare, så skall de få minimalt stöd. Sämst av alla är flyktingar enligt regeringarna, för de har rätt att stanna och därmed behov som måste tillfredsställas. Detta gör att stater försöker göra tillvaron så osäker som möjligt för dem, till exempel genom att bara bevilja tillfälliga uppehållstillstånd som Sverige gör.

Men hur har man kommit fram till att migranter och speciellt flyktingar, kostar? Grovt kan man säga att man räknar på hur mycket offentliga medel flyktingar kostar under sin tid i värdlandet och sedan ställer det i proportion mot den skatt de betalar in. Ett stort problem med det sättet att räkna är att de med låg lön och upp till nivån för en medellön alltid kommer ut som kostnader, inte bara migranter. Kvinnor är en kostnad för män, barn som utbildar sig till vårdbiträden eller bibliotekarier är en kostnad, och så vidare. Och eftersom migranter och flyktingar oftare än ”svenskar” har låga löner blir de en kostnad för Sverige, oavsett hur nyttiga eller oumbärliga de är. Det visar hur omöjligt eller absurt det blir att använda kostnadsperspektivet för att bedöma möjligheterna med migration.

Alternativt sätt att se på migrationens ekonomiska effekter

Peo Hansen använder sig av en annan syn på kostnaderna inspirerat av den moderna penningteorin. Den första skillnaden mot det som beskrevs innan är att staterna med egen valuta inte har något stort behov av att gå med överskott och därmed inte heller behöver vara så bekymrade över statsskulden så länge den är i den egna valutan. Anledningen är att de alltid kan trycka nya sedlar, eller med datorn skapa nya finansiella tillgångar. Ingen stat med egen valuta kan gå i konkurs i brist på pengar, men vad som däremot är centralt för staterna är de reella resurserna, hur de lyckas skapa de resurser som verkligen skall göra jobbet. Om staten går med överskott men det, som i Sveriges fall, leder till en sjukvård med personalbrist då utbildningar och annat fått stå tillbaka så skapas problem som är reella. Trots att regionerna fick tillskott av pengar under pandemin kunde de ändå inte växla in det till ökad sjukvård då personerna saknades. Om staterna mer fokuserat på reella resurser i stället för finansiella hade EU stått starkare.

Nästa synsätt som skiljer det traditionella sättet att se på ekonomin med den moderna penningteorin är att se på var utgifterna hamnar. Det som är en utgift för staten är en inkomst för någon annan. I Sverige kan vi dela in ekonomin i 4 grupper, staten är den första, kommuner och regioner den andra, hushållen och de privata företagen den tredje, och utrikeshandeln den fjärde. Balansen mellan de olika delarna slutar alltid på noll, den enes överskott är någon av de andras underskott. Om staten skall gå med överskott måste därmed någon av de andra gå med underskott och det har oftast varit kommuner och regioner som fått se sina budgetar krympa. Effekten blir alltså att välfärden minskar i samma takt som statens överskott ökar. När finansministern ”samlar i ladorna” skulle hon eller han lika väl kunna säga att de sparar genom att ta från välfärdens resurser.

En viktig del av den moderna penningteorin är att skilja mellan valuta-användare och valuta-skapare. Kommuner och regioner, och privatpersoner och företag är valuta-användare och måste därför ha budgetar i balans över tid men staten är en valuta-skapare och måste inte det, för staten kan alltid skapa nya pengar. Problemet för staten är hur pengarna skall användas för att skapa reella resurser men pengarna är aldrig problemet för staten.

Vad har hänt?

Det är främst 3 tillfällen som Peo Hansen använder för att undersöka hur de två olika sätten kan förklara vad som hänt och hur det förklaras från statens sida. Det första tillfället är finanskrisen och hur krisen drabbade vissa länder inom Euro-zonen, det andra är den så kallade migrationskrisen 2015 och det tredje är vad som hände under pandemin.

Lågkonjunkturen efter finanskrisen slog mot de sydeuropeiska staterna som ingick i Euro-samarbetet, främst Grekland men även Spanien och Italien. När skatteintäkterna sjönk var de tvungna att kompensera med lån i Euro men det var inte deras egen valuta så de kunde inte bara trycka nya sedlar utan blev tvungna att låna och långivarna krävde att de skulle spara på välfärden för att få en budget i balans, annars skulle de inte få några lån. För att få tillgång till finansiella resurser var de tvungna att minska de reella resurserna i form av ökad arbetslöshet med mera. Det som skulle hänt enligt den traditionella politiken, en återhämtning och skapandet av en stark ekonomi, hände inte men det som den moderna penningteorin  förutspådde var det som hände, en förlust av reella resurser och svårt med återhämtning.

Motsatsen hände under pandemin när den Europeiska Centralbanken meddelade att de garanterade alla eventuella underskott hos Euro-länderna, att de övergav den traditionella synen på budget i balans. Då kunde staten i alla länder spendera utan att befara eventuella bestraffningar. Problemet var att det saknades reella resurser för att hantera alla sjuka, sjukvården hade krympt under besparingsåren, så nu fanns inte det som skulle varit till nytta. Om man ser vad som hände inom hela EU så fanns det inget samband mellan hur väl staterna kunde hantera krisen med hur regeringarna innan uppfyllt en budget i balans. Polen som aldrig haft en budget i balans klarade sig lika bra som Sverige som ”samlat i ladorna”. Vad som hände är svårt att förklara med traditionell ekonomi men passar väl in i den moderna penningekonomin.

Då återstår att se på vad som hände i Sverige under den så kallade flyktingkrisen 2015.  Regering, OECD och de flesta ekonomer förutspådde att det skulle innebära en stor ekonomisk kris när Sverige tog emot så många flyktingar. Välfärden och statsfinanserna var i fara påstod alla, men om man tittar på det i efterhand så hände inget av det. Inkomsterna till kommuner och regioner ökade och de fick en möjlighet att rätta till det som de innan varit tvungna att försämra, näringslivet fick också tillgång till nya resurser och till och med staten fick ökade skatteintäkter. Finansministern kunde till och med skryta med att de klarat av krisen utan att behöva låna. Däremot blev det problem 2018 och 2019 när staten återgick till att prioritera en budget i balans med ett överskott. Då krympte kommunernas och regionernas budgetar, de fick återgå till att spara in eller effektivisera. Den andra sidan var också att de privata hushållen blev tvungna att börja låna, främst för att ordna boende. Men hushåll, kommuner och regioner kan inte låna sig ut ur en minskad inkomst mer än kortsiktigt.

En orsak till att det gick så bra under 2015-2017 var att det extra stödet till främst kommunerna inte stannade där utan gick vidare till personal, företag och flyktingar som alla konsumerade dessa finansiella resurser och därmed bland annat skapade reella resurser som nya skolor och äldreboenden, som kunde sätta arbetslösa i arbete och som i slutändan skapade nyutbildad personal bland de flyktingar som anlänt. Sammanlagt ökade detta skatteunderlaget och därmed ökade även statens intäkter. Mottagandet blev en finansiell framgång men också en reell framgång, det är det som gör att talet om migrationens stora kostnader är en myt.

Med en god framförhållning skulle EU kunna ta emot alla dagens flyktingar och med flyktingarnas hjälp skapa ett starkare Europa, i alla fall enligt Peo Hansen. Tyvärr verkar motsatsen ske, döden på medelhavet fortsätter.

Boken heter:

Migrationsmyten – Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm. Av Peo Hansen utgivet på Leopard Förlag år 2021.

Vi har bjudit in Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet, till ett webbinarium för att be honom om att redogöra för tankarna i hans bok Migrationsmyten.

Läs mer och få information om hur du deltar i vårt extrainsatta nyhetsbrev.